Det känns angeläget att beskriva hur icke-fysiskt våld kan yttra sig, hur den utsatta reagerar på den här typen av övergrepp och hur misshandel och reaktioner kan växelverka. Boken är ämnad att beskriva en normaliseringsprocess inifrån, varför det är så svårt att bryta upp även när det finns intellektuella och socioekonomiska förutsättningar. Den vill ge en mer nyanserad bild av vad det innebär att vara både offer och förövare. Verkligheten är aldrig svartvit, den är komplex och svårfångad. Men jag vill också beskriva den inneboende styrka som gör att de allra flesta våldsutsatta faktiskt lämnar sin partner, det tar bara olika lång tid för olika individer.

Ohälsosamma relationer är ett allvarligt hot mot socialt och emotionellt fungerande. Verbalt våld eroderar såväl självkänsla som psykiskt välbefinnande. Det gäller oavsett vem som blir utsatt och vem som utövar våldet – en partner, en familjemedlem, en kamrat eller en chef. Om min berättelse kan få en enda person att bryta upp från en destruktiv relation så är det värt varenda minut av min tid och investering i det här projektet.

Både ja och nej. Mina böcker är påhittade historier med uppdiktade karaktärer. Men de hämtar inspiration från såväl egna relationserfarenheter som beskrivningar jag tagit del av i min yrkesgärning och research på området. Huvudpersonen i "Från en klarblå himmel" har en del gemensamma drag med mig och mitt sätt att fungera, exempelvis är beskrivningarna av huvudkaraktärens kärlek till sina barn hämtad direkt från mina egna upplevelser som förälder. Jag använder mig även av innehåll från min egen vardag, händelser som särskilt fångar mitt intresse eller tilltalande miljöer som blir till kulisser i mitt skrivande. Men jag skriver inte biografier.

Ja, det är min förhoppning. Manuset till nästa bok är så gott som klart. Arbetsnamnet är "Att gå är bara början" och den handlar om vad som händer huvudkaraktärerna i fortsättningen efter "Från en klarblå himmel".

Arbete, familj och fritidsintressen konkurrerar förstås om tiden, men så länge jag lever kommer jag med säkerhet fortsätta skriva. För mig är det en viktig kreativ ventil.

Det kan jag inte uttala mig om, snarare är bokens poäng att vem som helst kan hamna i destruktiva förhållanden. En framträdande twist i berättelsen är just, att huvudpersonen har gott om teoretiska kunskaper men ändå trasslas in och går vilse i relationen.

Till viss del tror jag att det kan finnas risker inbyggda i det etiska förhållningssätt vår yrkesgärning innebär: vi normaliserar och validerar i vår vardag, vi försöker hitta förklaringar bakom till synes irrationella beteenden, och vi behåller lugnet även i situationer där vi blir påhoppade. Ett lågaffektivt förhållningssätt är en grundförutsättning i det terapeutiska samtalsrummet men i privatlivet kan det ge omgivningen ett större spelrum att överträda ens gränser. Det som är en styrka i vissa sammanhang kan utgöra en sårbarhet i andra sammanhang.